SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR

"Fattig är den som inte har några pengar..." - kunde man höra folk säga förr i tiden när de såg människor ute på stan med slitna kläder, men tiderna har förändrats, och så även våra föreställningar om rikedom och lycka. Den som har tak över huvudet idag och har ett jobb, har sannerligen stor "lycka" i sitt liv, för det finns alldeles för många i samhällets utkanter som har ramlat av karusellen utan hopp om att ta sig upp igen.

Barn som vräks från sina bostäder har blivit fler visar statistik från Kronofogden. År 2007 satte regeringen upp ett mål att inga barn skulle vräkas från sina hem, men det målet kunde man inte uppnå. De senaste fem åren har över 2000 barn vräkts från sina hem, och man vet att det i var 5:e kommun finns barnfamiljer som riskerar att förlora sina boenden.

Hur är detta möjligt, jag trodde vi levde i en sorts välfärd? Hur är det med de hemlösa?

Enligt Socialstyrelsen finns det över 34.000 (siffra från år 2012) hemlösa människor i Sverige, och utsikterna för dem att få en egen permanent bostad är mycket låga.

Jag har sett många av dem ute på stan, men det känns inte som om jag kan göra något. Att ge dem en liten peng som man gjorde förr i tiden har man nu blivit varnad för att göra. Det finns tydligen ligor som tvingar illegala invandrare att tigga på gatorna och låtsa att de är hemlösa. De människor som förbarmar sig över dem tror att den lilla pengen de ger ska ge dem en skål soppa, men den hamnar bara i kriminellas fickor.

Hur lågt kan samhället sjunka, och vad kan vi göra för att få bukt på problemet? Jag hittar inga svar, men lider med alla dem som far illa.

DE MÅNGA VARIANTERNA AV UNDERGÅNGEN

Inatt, när det åter var regnigt och nysommaren skrämdes bort, handlade inte drömmarna om Brigitte Bardot, varulvar, kalla vattenfall eller småbilstillverkaren KIAs nya "Picanto". Nej, drömmarna handlade snarare om "undergången" som var lovad för ett tag sedan av en värld förälskad i död och utplåning.

När jag nu ser de bleka solstrålarna filtrerade genom gardinernas tjocka gräng och hör barnen som hoppas i regnpölar, är det svårt att tro att något så hemskt väntar för mänskligheten, men det gör det. Historiska fakta pekar på det. Ingen civilisation eller tidsålder är så motståndskraftig att den kan överleva den obarmhärtiga tiden. Vare sig vi vill eller inte, förändras allt... med tiden. Städer kommer försvinna, människor förvandlas till grus och allt det vi någonsin brytt oss om vara borta, för alltid. Det vi lämnar efter oss kommer blott vara avtryck i förgängligheten, små krusningar i ett universum som knappt visste vi existerade.

Undergången kommer förmodligen inte ske på det sätt som Hollywood vill förmedla. En eller flera asteroider kan mycket väl tillintetgöra vår värld, det kan hända, men vi är inte i den riskzonen än på många miljoner år. En av fördelarna att existera i ett tillsynes oändligt universum är just att det finns så mycket plats; plats till alla och envar, även ohyggliga stenblock på drift genom en kall rymd och våra deprimerade tankar om vår existens.

Om oturen, eller turen är på vår sida, det beror på vad man föredrar - kan allt upphöra väldigt plötsligt. Därför känns det meningslöst att grubbla över banaliteter, och devisen: "lev för dagen", är inte så dum när man tänker efter.

Harold Camping heter mannen som sedan år 1958 har förutsett många undergångar. Det intressanta med dessa skärseldar för vårt lilla klot, är att de aldrig har blivit av som tur är. Camping har fått sin beskärda del av 15 minuters berömmelse runt om i världen flera gånger om, att jag sannerligen inte ska ge honom mer uppmärksamhet. Han får dock symbolisera vettvillingen som längtar efter tidens slut, och som sådan, förpassas till den kategori som jag kallar: "religiös fanatism".

Camping, liksom många före honom, baserar sina påståenden på att undergången ska inträffa ett visst antal år efter att den bibliske Noah flöt iväg på sin Ark. Sagor för godtrogna är alltid intressanta, och när det gäller sådana här domedagsprofetior är de till 99,9% förankrade i någon religiös dogm som vill kontrollera sina undersåtar. Tänk så mycket ont man kan göra när man har makt över liv och död, och betänk hur väl detta utnyttjas av världens religioner.

I några av våra äldsta mänskliga civilisationer fanns det kulturer som kunde följa månens faser och hade mycket goda kunskaper i astronomi. Forntidens människor brukade följa stjärnhimlen och solens uppgång med hjälp av särskilda stensättningar (primitiva kalendrar). Detta hjälpte dem att organisera bilden av himlavalvet, men gav dem även insikt om den plats som de levde i. Det var troligtvis i samband med märkliga företeelser, såsom solförmörkelser eller tidvatten, att man blev orolig och började fantisera fritt om att livet när som helst kunde upphöra.

© 1305 Giotto di Bondone.

När den italienske konstnären Giotto di Bondone på 1300-talet målade "Betlehemsstjärnan" var det inte för att han trodde att herr Kristus hade återuppstått, det berodde på att han hade observerat ett fenomen på natthimlen. Medan hans medmänniskor slaktade kor, hönor och spikade upp folk på kors för att blidka någon sur Gud, tog han det med ro och målade vidare. Vi vet idag att det han målade var Halleys komet.

Redan år 240 f.Kr. observerade man Halleys komet i Kina, och man har sedan dess dokumenterat alla passager, vilket i runda slängor handlar om trettio besök i vår omedelbara närhet. Trots att många har trott att denna komet var en föraning om undergången, hände så aldrig.

Vad det gäller de stundom drogpåverkade mayaindianerna och deras lilla kalender som upphörde (enligt påståenden) - den 21:e December år 2012, visar dagens datum och vår faktiska existens, att det var ett hot som inte hade någon grund. Det var säkert en och annan som tjänade en peng på den här masshysterin, men jag tog det med ro. Mayafolket sade förresten aldrig att slutet på kalendern betöd "slutet" på allt, de påpekade snarare att slutet på kalendern handlade om en "skiftning i tiden", en ny tidsålder, eller varför inte ett nytt år? Som du säker förstår är detta ett positivt budskap, inte något negativt.

Det finns ett annat problem (i varje fall för oss som ska tolka den), när det gäller mayaindianernas kalender. Den omfattar en lång tidräkning på 5125 år, men vi vet inte idag när tideräkningen började. Det kan ha varit för 6000 år sedan, eller kanske för 10000 år sedan, eller så sammanföll skiftningen i tiden de spekulerade över just som bomben "Little Boy" fälldes över Hiroshima den 6:e Augusti år 1945.

Det som jag anser vara märkligt och lite tråkigt, är att så många av oss människor här på jorden är kroniskt beroende och besatta med livets slut. Vissa lever knappt men har funnit en symbios med döden, och då kan man undra vad deras liv egentligen går ut på? Jag skulle vilja kalla detta sätt att anamma döden framför livet som en personlig undergång, och denna är nog värre för individen än den imaginära undergång som fortfarande idag gäckar mänskligheten.

FRAMTIDEN VAR BÄTTRE FÖRR

Jag snurrar lite på klockan här...

Året är 1980, ett stilla regn faller mot fönstret och gör världen utanför otydlig. Himlen är grå, så mycket kan jag se; stråk av mörblått och vitt rinner över kanten på fönsterblecket. Hade jag inte vetat bättre, hade jag trott att hela huset höll på att frysa till is, precis som i filmen jag nyligen sett. Filmen har inget namn, den symboliserar en avlägsen framtid där människor tar sig från en plats i universum till en annan på ett par minuter. Tanken att det skulle kunna gå att färdas i rymden är svindlande för en pojke på sju år; men det är inte omöjligt. För någon dag sedan lekte han och hans bästa kompis i en park mitt i staden där de bor. De hittade grenar som såg ut rymdvapen och flydde sedan genom en otäck jungel med farliga djur hack i hälarna. Den fysiska platsen var en stad i Skåne, men i fantasin sprang de över fälten på en okänd planet.

Någon gång under lekens gång stannade de upp för att hämta andan. De tog fram sina matransoner som såg ut som chokladkakor, och drack vätska från radioaktiva behållare medan de fantiserade om hur framtiden skulle se ut.

"Jag ska ha en sådan där jetpack på ryggen, så att jag kan flyga ned till fotbollsplatsen efter skolan varje dag...", sa den ene pojken.

"Jag ska ha världens snabbaste bil som går så fort att man inte ser den, Den kommer att kunna flyga och även fungera under vatten...", sa den andre pojken och log.

Ibland besökte de stadens bibliotek och bläddrade i stora uppslagsböcker som handlade om bilar och flygplan eller andra tekniska vidunder. Ibland fanns det ritningar i dessa böcker som de kopierade av och låtsades sedan ha som underlag när de byggde tidsmaskiner av soffkuddar, lakan, köksklockor och kasettbandspelare.

När de besökte framtiden var de alltid på sitt bästa humör, och det hade med att göra att städerna de såg och upptäckte var så fantastiska. Skyskraporna de såg var kilometerlånga och de luftburna farkosterna som fyllde stadshimlarna sporrade ännu fler dagdrömmar som aldrig ville ta slut. I deras lekar fanns aldrig någon miljöförstöring eller hemska regimer som var ett hot mot världens säkerhet. Allt de upplevde handlade om att man som människa skulle göra framsteg, förenas och hjälpas åt, för just så hade de växt upp; som kompisar, som bröder som fanns där för varandra.

Trettio år senare är framtiden inte lika fantastisk. Visserligen har mänskligheten gjort massor av tekniska framsteg, men krigen och obotliga sjukdomar skördar oräkneliga liv varje dag. Vi är inte så mycket närmre stjärnorna som jag hoppades vi skulle bli, förutom i tankarna, och alla frågor återstår.

Vad finns bortom solen? Varför lever vi? Vad är meningen med allt?

När jag var liten var meningen med livet att utforska omgivningen, ha kul, vara kreativ och träffa likasinnade. Jag känner att jag har samma behov idag, men min tidsmaskin använder jag inte längre. Jag lever i framtiden nu, och försöker göra det bästa jag kan. Ibland saknar jag ändå den där lilla naiva grabben jag var; han som ännu inte hade sett solens mörka fläckar och kunde hålla andan i en hel minut.

DET SOM ÄR BORTA ÄR FORTFARANDE KVAR

Jag har ingen far i livet, ingen mormor eller morfar, ej heller någon farmor eller farfar. Ett stort stycke fattas i mitt liv, men det är som det är. De dog just som jag höll på att växa upp, eller några år innan jag föddes. Jag hann aldrig lära känna några av dem, eller de mig. De morföräldrar jag fick ett par minnen med är jag väldigt tacksam över, och kan känna en sorts barnslig berusning i kroppen när jag hör ett visst skratt som påminner om min mormors. Åren går fort, ansikten glöms bort, och röster som en gång borde ha varit naturliga inslag i en människas liv är borta, för alltid. Ett par fotografier här och där kan återskapa bleknande minnen, men dessa fåtal stunder av hågkomst lättar inte på det ledsna hjärtat.

Ibland tänker jag att det är tur att de är borta. Vad skulle hänt med dem i den svenska sjukvårdsapparaten om de inte hade hälsan. Skulle "de" ha stoppat dem fulla av piller, låst in dem på ett badrum och kommit och kollat efter en vecka om det fortfarande fanns liv i organismen? Vem ska vårda och bry sig om dem när vi själva inte har tiden på vår sida?

Det finns många skräckscenarion, men det är främst ensamheten som skrämmer de äldre. Det finns ingen som vill glömmas bort, varken ung eller gammal. Den som aldrig blir ihågkommen existerar inte. Jag hörde dessa exakta ord en gång från en ålderstigen poet med skakiga ben, men desto vassare penna. Han brukade ta sig till ett poesisällskap jag ofta besökte för massor av år sedan och berika oss med sina underfundigheter.

Medan kaffekopparna klirrade mot faten reste han sig upp och läste:

"Döm mig inte av skinnets slapphet, 
gör ingen stor sak av det.
Jag kikar ut genom suddiga ögon,
men tecknar världen med ett leende.
När jag är borta, minns för all del något om mig,
helst hur jag skrattade när jag kunde se dig..."

Det är lite skrämmande att bli äldre, men ändå ett privilegium. Glöm inte det.

NÄR ENSAMHETEN BLIR EN DYGD

Det är djupt oroande att man här i Sverige sedan en lång tid (kanske alltid?) - har börjat normalisera utanförskap. Nu menar jag inte utanförskap i den bemärkning som man diskuterar när man talar om integrationspolitik, utan jag syftar på ett annat slags avståndstagande individer ofta kan finna sig själv i.

Tro det eller ej, men samhället uppfostrar oss alla att vara så självständiga som vi kan. Detta kan verka vara en absurd tanke, men när man funderar över det, är hela samhället utformat på ett sådant sätt att man ska göra de flesta saker i ensamhet, förutom när det kommer till detaljer som rör familjebildning eller ett kollektivt liv. Förutom att växa upp till en "vuxen" individ, ska man genom hela livet ta in information via erfarenheterna och processera det i systemet av sig själv. Helst ska man göra det på ett sådant sätt att man stämmer in i mallen som någon har utformat för att lättare kunna placera oss någonstans. Självfallet får man hjälp på vägen att dechiffrera saker och ting (föräldrar, lärare) - som verkar främmande vid första anblicken, men så snart vi har verktygen, då ska känslorna snickra fram ett välgenomtänkt bygge som ska hålla tills den dagen vi upphör att andas.

När vi inte längre klarar av att ta hand om oss själva, då känner vi den enorma belastningen av skulden som tynger våra axlar. Det finns inget mer genant eller mer uppgivande i den här verkligheten, än att inte kunna sköta om sig själv, därför har man genom större delen av mänsklighetens historia valt att kategorisera och belöna vissa beteenden som man anser vara bra, vilket i sin tur har lett till de tankar och känslor vi har idag kring vårt individuella ansvar och vårt eget liv.

Det sociala skyddsnätet vi ser som en stöttepelare visar sig allt oftare bara vara en chimär. De som behöver en hjälpande hand, sträcker ut sin hand, men får en lista i handen med krav som de måste uppfylla för att kunna få hjälp. Fråga vilken fattighjon som helst vad de tycker om socialtjänsten, eller fråga föräldrar med småttingar hur de upplever all pappersexercis när deras barn är sjuka. Det finns regler på regler vilka fungerar som ett elektriskt stängsel. Den som har kraft nog att ta sig över, den kommer över, alla andra står och gapar och undrar vad det är de gör som är så fel hela tiden.

I samhällshierarkin lyser skillnaderna mellan män och kvinnor genom alla aspekter i deras livsförning, och hamnar under luppen stup i kvarten. De enda svar man kommer fram till som människa i allt det här, är samma saker som man konstaterat under flera tusen år: att män "ska" styra samhället, och kvinnor släppas in lite då och då efter en lång och utdragen kamp, vilket medför att de flesta stångar sina huvuden blodiga för att bevisa att de sannerligen duger på sitt eget alldeles sätt. När rollerna är ombytta, som de ständigt är i vår modernitet, gör män kvinnors jobb och kvinnor gör mäns jobb. Om man inte kan acceptera detta, då faller man ned i ett hål som kan vara svårt att ta sig upp från.

Vad jag försöker peka på är att uppfattningen om hur en man ska vara, respektive en kvinna i samhället, ställer till det i våra hjärnor av vi ibland varken vet ut eller in. Vi vet att vi har en roll att spela, men ibland har manuset tomma sidor, och det är svårt att improvisera utan en motspelare som kan vara ens totala motsats. När vi står där vid skiljevägen väljer vi den väg vi tror ska leda fram till insikt och lycka, men alldeles för många gånger går vi åt fel håll, och får traska tillbaka med ömma fötter.

Jag har vigt många år av mitt liv åt att försöka förstå dessa tendenser som framhåller ensamheten som något vackert, men även om denna "allenaste stund" på jorden är nödvändig i vissa perioder av ens liv, trivs inte majoriteten av mänskligheten att vara isolerad, ändå isolerar vi oss själva alltmer, och våra internetburna liv skär mer och mer bort våra sociala och konkreta förmågor. Kanske leder detta avståndstagande till riktigt stora problem i framtiden, att vi enbart kommer kunna kommunicera med hjälp av elektroniska verktyg? Det är en skrämmande tanke, men den har redan kommit för att stanna.

När jag ser på mitt eget liv, kan jag känna att jag är på tok för självständig. Jag klarar av allting själv, och behöver egentligen ingen för att klara av de mest naturliga behoven. När jag behöver sällskap går jag ut på nätet och skriver ett par rader. Om jag behöver stimulera hjärnan, skriver jag eller läser jag något tankvärt. Det blir svårare när jag behöver beröring och kärlek. Trots att jag älskar mig själv, räcker inte detta till för att överleva. Den gång jag sträcker ut min hand, vill jag inte gärna famla i mörkret eller omfamna kyla, därför skulle jag hellre se att vi slutade se skillnaden mellan manligt och kvinnligt, utan främst bejaka det mänskliga, däri ligger det verkliga och det allra viktigaste för framtiden, inte avståndet som många krafter vill se växa